Den 22 november är det 55 år sedan John F. Kennedy sköts i Dallas. Var Lee Harvey Oswald mördaren eller föll presidenten offer för en konspiration? Kennedymordet är den händelse som har framkallat överlägset mest konspirationsteorier. I Allt är en konspiration handlar ett kapitel – ”Utsikten från gräskullen” – om dessa teorier. Här kan du läsa ett utdrag från inledningen av kapitlet. Du kan också lyssna på ett poddavsnitt om Kennedymordet, och naturligtvis köpa eller lyssna på boken.
Utsikten från gräskullen
Klockan 12:30 den 22 november 1963 nådde kortegen fram till Dealey Plaza. I en midnattsblå öppen limousine satt president John F. Kennedy och nationens första dam Jackie. Strax framför dem Texasguvernören John Connally och hans fru Nellie.
Klar himmel. Varmt för årstiden.
Tiotusentals människor hade tagit sig till centrala Dallas för att få en skymt av ett presidentpar som de tidigare bara sett i svartvitt. »Jack«, som han kallades av familjen, var på ett strålande humör och vinkade till de exalterade åskådarna.
Annars var Dallas känt som ett reaktionärt fäste. En månad tidigare hade USA:s FN-ambassadör Adlai Stevenson mötts av spottloskor under sitt Texasbesök, på morgonen den 22 november hade Dallas Morning News kört en näringslivsfinansierad helsidesannons där presidenten påståtts vika sig för kommunismen, och längs kortegens färdväg spreds ett flygblad med en bild på Kennedy under rubriken »Efterlyst för förräderi«. Men den stora uppslutningen vittnade ändå om att många gillade den unge ledaren, och till slut kunde inte Nellie Connally hålla tillbaka sin entusiasm:
»Man kan inte påstå att Dallas inte älskar er, Mr. President«, sa hon.
»Nej, det kan man sannerligen inte«, svarade presidenten.
Strax innan hade chauffören, Secret Service-agenten William Greer, gjort en skarp vänstersväng in på Elm Street, ner mot viadukten som grävde sig under järnvägen. Åskådarleden hade glesnat. Snart var färden över. Om några minuter skulle paret Kennedy äta lunch med ett par tusen prominenta Texasbor.
Men plötsligt brann ett skott av. En smällare? Ingen tycktes vara skadad. Ingen agerade. Sedan ett andra skott, som träffade presidenten i nacken.
»Herre Gud, de kommer döda oss alla«, ropade guvernör Connally, som också han hade sårats och fallit åt sidan i sin frus armar.
William Greer bromsade in, vände sig om.
Så ytterligare ett skott, och John F. Kennedys huvud exploderade. Greer tryckte gasen i botten, medan en panikslagen Jackie klättrade upp på limousinens bakvagn och greppade en bit av makens hjärna, som hon höll i sina kupade händer under ilfärden till Parkland Memorial Hospital, där presidenten dödförklarades.
Samtidigt som skotten ekade över Dealey Plaza utbröt kaos. Någon hade skjutit mot landets statschef. Men vem eller vilka, och varifrån?
Många rusade uppför den gräsbeklädda kullen ovanför platsen där det sista skottet träffade Kennedy, säkra på att det var därifrån det kom. Men polisen hittade inga spår. Andra hade iakttagit en man med gevär i ett halvöppet fönster i den röda tegelbyggnaden snett bakom presidentkortegen. Sett en flock duvor lyfta från taket. Och det var ditåt polisens och världens blickar riktades i jakten på attentatsmannen.
Det finns förstås en officiell historia:
Efter att ha avfyrat tre skott från ett öppet fönster på sjätte våningen i Texas School Book Depository Building reste sig mördaren från sitt krypskyttsnäste. Han gick nerför trapporna till ett lunchrum på andra våningen, där han påträffades av den instormande poliskonstapeln Marrion Baker. När chefen på skolbokslagret identifierade honom som Lee Oswald – en av de anställda – rusade Baker vidare.
Den 24-årige Lee Harvey Oswald, senare tecknad som en hetlevrad och sociopatisk före detta marinkårssoldat med Castro-sympatier, stukat storhetsvansinne och ett eskalerande hat mot det amerikanska etablissemanget, hade fått jobb på boklagret en månad tidigare. I april samma år hade han försökt mörda den pensionerade armégeneralen och högerreaktionären Edwin A. Walker, men misslyckats.
Nu gick det bättre.
När alla anställda i byggnaden räknades var Oswald den ende som saknades. Han hade smitit ut genom entrén, åkt buss och taxi hem till sitt tillfälliga hyresrum i förorten Oak Cliff, där han hämtat upp en revolver och gett sig av till fots.
Ett par kvarter därifrån stoppades Oswald av konstapeln J. D. Tippet, som hörsammat efterlysningen: en smal, vit man omkring 30 år, 175 cm, 70 kg. Vilket matchade killen på gatan rätt bra. Men när Tippet klev ur bilen drog Oswald sin revolver och sköt honom till döds med flera skott. Oswald flydde från platsen, gömde sig i en skoaffär och betedde sig underligt. Ägaren blev misstänksam, följde efter Oswald och såg honom slinka in på biografen Texas Theatre utan att betala. Polis tillkallades, och 13:30, en timme efter skotten mot Kennedy, greps Oswald. Han gjorde motstånd, försökte skjuta en polis, men revolvern klickade och han fördes till stationen.
Oswald nekade till allt. »Jag är bara en syndabock«, sa han till journalisterna utanför häktet. Men polisen samlade tunga bevis. Tre tomhylsor hittades på golvet vid fönstret på sjätte våningen. Geväret – ett italienskt Mannlicher-Carcano som Oswald köpt på postorder några månader tidigare under falskt namn – upptäcktes bakom några kartonger, med en patron i loppet. Ett foto där Oswald poserar med geväret vaskades fram. Man hittade också en avlång, brun papperspåse som han enligt flera vittnen haft med sig till jobbet samma morgon, troligen med geväret i. Vapnet bar Oswalds handavtryck, påsen hans finger- och handavtryck. Vittnen pekade också ut honom som polismördaren, och kulorna som träffat Tippet kunde knytas till Oswalds revolver.
Men det blev aldrig någon rättegång. Två dagar senare sköts nämligen den misstänkte mördaren av nattklubbsägaren Jack Ruby i polishusets källare när han skulle förflyttas. Ruby hade smitit in bakvägen och stormade fram med en revolver.
En redan chockad nation såg det hela i direktsändning.
Snart satte spekulationerna igång. Det faktum att Oswald tillbringat ett par år i Sovjetunionen före mordet väckte naturligtvis misstankar. Ingick han i en internationell kommunistisk komplott? Nej, svarade andra, som istället pekade ut extremhögern, det militärindustriella komplexet och dolda grenar av staten.
Tanken att en världsledare som Kennedy mördats av en missanpassad nolla som Oswald var svårsmält. Det var som om folk krävde någon form av proportionalitet. En händelse med så stora konsekvenser kunde väl inte ha en så simpel orsak?
I september 1964 slog dock den politiskt tillsatta Warrenkommissionen fast att det var Lee Harvey Oswald som mördat John F. Kennedy och att han agerat på egen hand. Man hade inte funnit några bevis för en konspiration, vare sig inhemsk eller internationell. Därmed hoppades många – inte minst Kennedys efterträdare Lyndon B. Johnson – att USA kunde lämna traumat bakom sig. Att såren kunde läka.
Så blev det inte. Tvärtom.
I de större medierna hyllades visserligen Warrenrapporten. Washington Post beskrev den som »ett mästerverk i sitt slag«, och enligt veckomagasinet Life var den »ytterst övertygande«. Men snart började skeptikerna nagelfara rapporten och den omfattande dokumentationen. Fann motsägelser, luckor, förhastade slutsatser.
Störst uppmärksamhet väckte medborgarrättsaktivisten och advokaten Mark Lane med sin bok Rush to Judgement (1966), som toppade försäljningslistorna i veckor. Och den satte tonen. Formulerade frågor som stannat kvar: Var det ens möjligt att skjuta tre skott på mindre än sex sekunder med ett gammalt italienskt gevär mot ett rörligt mål och registrera två fullträffar? Var Oswald kapabel till detta? Kunde samma kula verkligen ha träffat både Kennedy och Connally? Var det inte fyra skott istället för tre? Agerade Oswald på eget bevåg? Var han ens inblandad? Var Jack Ruby utsänd av andra, för att tysta Oswald? Rörde det sig i själva verket om en större sammansvärjning? Följd av en omfattande mörkläggning?
Frågorna blev till svar. Till konspirationsteorier.
Konspirationslitteraturen om Kennedymordet är svår att överblicka. Vi talar om tusentals böcker, artiklar och dokumentärfilmer. Ja, mordet »inspirerade till mer konspirationstänkande än någon annan händelse under 1900-talet«, konstaterar kulturvetaren Peter Knight. Och det fortsätter alltjämt inspirera.
***
En Chevrolet Camaro dundrar förbi på Elm Street. Det smäller från utblåset.
»Hur många skott hörde du?« undrar Robert Groden.
Ja, hur många skott föll den 22 november 1963? Tre, enligt Warrenkommissionen. Minst fem, enligt Groden. Inget av dem avfyrat av Lee Harvey Oswald.
»Oswald var ingen mördare. Han sköt aldrig någon.«
Jag möter honom på Dealey Plaza i Dallas. En grånad, överviktig sjuttioåring med glasögon, hängslen och beige jacka.
Jaså, jag är journalist? Annars brukar medierna sällan bry sig om sanningen, menar han. Ja, mörkläggningen hade aldrig lyckats utan deras hjälp.
Groden är född i New York, flyttade till Dallas i början av 90-talet, och de senaste två decennierna har han suttit bakom ett bord här på »The Grassy Knoll«, pratat med besökarna och krängt resultatet av sin livsgärning: böckerna The Killing of a President, High Treason och The Search for Lee Harvey Oswald, dokumentärfilmen The Case For Conspiracy. Han erbjuder ett »alternativ till den officiella fiktionen«, den som presenteras som sanningen på The Sixth Floor Museum – en välbesökt utställning om Kennedymordet som numera huserar på sjätte våningen i Texas School Book Depository. Där kan man beskåda Oswalds krypskyttsnäste, se kortegevägen ur hans synvinkel, beskåda en kopia av mordvapnet och ta del av bevisen.
Men Groden har inte mycket till övers för museet, en antipati som delvis bottnar i att Dallaspolisen har bötfällt honom över åttio gånger för hans verksamhet och arresterat honom två gånger genom åren. Och han hävdar att museiledningen ligger bakom trakasserierna.
Museet erbjöd honom en chefstjänst för några år sedan, berättar han, med en årslön på 223 000 dollar, på villkor att han slutade prata om konspirationen. Groden tackade nej.
»De berättar inte sanningen. Det har de aldrig gjort. De är inget annat än lögnhalsar.«
Enligt honom väljer de att bortse från allt som leder i en annan riktning, precis som Warrenkommissionen. Fixerade vid Oswald, den ensamme galningen.
»I mina böcker lägger jag fram mängder av bevis som visar att det handlar om en konspiration. Allt pekar åt det hållet.«
Inte minst det som rör platsen vi står på.
Först med att tala om »a grassy knoll«, en gräsbeklädd kulle, var journalisten Merriman Smith i en telefonrapport från pressbilen som körde längre bak i presidentkortegen. Begreppet fastnade och fick snart en laddning.
»Väldigt många vittnen här på Dealey Plaza sa att skotten kom härifrån«, påminner Groden. »Och på fotografierna syns krutrök vid planket på toppen av kullen. Så vi tror att det var därifrån det dödande skottet sköts«, säger han och pekar åt höger.
Det brösthöga planket som bildar gräns mellan »The Grassy Knoll« och en parkeringsplats står fortfarande kvar. Vi går dit. Jag lägger vänster hand mot de spetsiga spjälorna, drar upp höger hand mot kinden, tar sikte mot det vita krysset som Groden klistrat på asfalten för att markera platsen för alltings vändpunkt.
Skottlinjen är fri. 30–40 meter. Pang.
Det var här på gräskullen han stod, uppflugen på en betongpiedestal, klädtillverkaren Abraham Zapruder, med sin nyinköpta 8 mm Bell & Howell Zoomatic Director Series Model 414 PD, och filmade presidentkortegens färd längs Elm Street.
26,6 sekunder. 486 bildrutor. De som gjorde Robert Groden till rikskändis.
Det var i början av 70-talet. Groden jobbade som film- och fototekniker på en firma som fick i uppdrag av Life Magazine att förstora Zapruderfilmen.
»De hade inga planer på att göra något av den, men de var nyfikna på om det gick.«
Groden behöll en kopia, utan att säga något till Life. Satt på den i några år. Men snart vågade han avslöja sin hemlighet och fick en förfrågan om att visa den i ABC:s kvällsprogram »Good Night America«. Året var 1975. För första gången fick nu det amerikanska folket se den sista kulan träffa Kennedy i huvudet. Groden kommenterade filmen: »Warrenkommissionen sa att alla skott avfyrades bakifrån av Lee Harvey Oswald, en ensam mördare som sköt på presidenten, men som ni tydligt kan se slungas presidentens huvud bakåt med stor kraft. Helt överensstämmande med ett skott som avfyras snett framifrån … helt i enlighet med 80 procent av vittnena som sa att skottet kom från den gräsbeklädda kullen – framifrån, och till höger om presidenten.«
Filmvisningen väckte debatten om mordet till liv igen, och 1976 beslutade kongressen att dra igång en ny utredning, House of Representatives Select Committee on Assassinations, där Groden figurerade som fotokonsult.
Vid det laget hade en överväldigande majoritet av det amerikanska folket redan köpt tanken att John F. Kennedy fallit offer för en konspiration.
1964 trodde 87 procent av amerikanerna på kommissionens version, enligt en opinionsundersökning. Men med tiden fick konspirationsteorierna allt större spridning och legitimitet. När Zapruderfilmen visades i teve och kongressen öppnade en ny utredning tog det ytterligare skruv. Och 1976 var det bara 11 procent av de tillfrågade som trodde att Oswald agerat ensam.
Kongressutskottet lade fram sin rapport 1979. Den blev politisk dynamit. Liksom Warrenkommissionen slog den fast att Oswald skjutit Kennedy, men också att det troligen hade avfyrats ett skott från »The Grassy Knoll«, och att det därmed rörde sig om en konspiration. De pekade inte med säkerhet ut några konspiratörer, men uppmanade justitiedepartementet att titta närmare på ett par maffiamän.
Utskottets slutsatser baserades dock till stor del på en akustisk analys av en ljudupptagning från en polisradio som hängt sig. Senare analyser har kommit fram till helt andra resultat, vilket undergrävt påståendet om två skyttar.
För Robert Groden råder det ändå ingen tvekan.
»Jag är helt säker på att det var en konspiration. Vem var ansvarig? Jag tror att maffian var inblandad, men de hade aldrig kunnat genomföra den här typen av mörkläggning på egen hand. Det krävdes förmodligen hjälp från någon gren av CIA. Det finns andra möjligheter, men det här är det mest troliga scenariot.«
Men visst, han har inga handfasta bevis. Kommer kanske aldrig att få veta säkert. Det har konspiratörerna själva sett till, menar han. Genom mörkläggningen har de sopat undan de viktigaste spåren, låst in annat i arkiv med hänvisning till nationens säkerhet, fejkat en rad fotografier och planterat ut falska bevis.
Ändå vägrar Groden ge upp. Han kommer fortsätta på den väg han beträdde i början av 70-talet, när han piratkopierade Zapruderfilmen.
När allt förändrades.
»Det gav mitt liv en mening. Jag blev ’fotokillen’ i sökandet efter sanningen om Kennedymordet. Och sedan dess är det vad jag har varit, vad jag har gjort.«
Numera är han en aktad medlem i en större gemenskap av tusentals amatörforskare som alla är övertygade om att sanningen om Kennedymordet finns där för den som letar, att det är upp till vanligt folk att finna den, och att man genom att kartlägga exakt vad som hände under de där dramatiska sekunderna på Dealey Plaza den 22 november 1963 kan få syn på den större politiska bilden.
Eller som Don DeLillo beskriver hållningen i konspirationsromanen Vågen, som handlar om Kennedymordet: »Låt oss sammankalla ett möte för att analysera den suddiga fläcken. Låt oss ägna våra liv åt att försöka förstå detta ögonblick, särskilja beståndsdelarna i varje överfull sekund. Vi ska bygga teorier som blänker som gudabilder av jade, invecklade system av eleganta antaganden med fyra ansikten. Vi ska följa kulbanorna baklänges till de liv som bebor skuggorna, verkliga människor som stönar i sina drömmar … Det finns mycket här som är heligt, en förvillelse i verklighetens innersta trakter. Låt oss återta greppet om saker och ting.«
Och en gång om året vallfärdar sökarna till den heliga platsen, till »The Grassy Knoll«, den moderna konspirationskulturens utsiktspunkt.
Två dygn senare, på årsdagen av mordet, svär de sin trohet till landet och flaggan på toppen av kullen, sedan sjunger de »Star-Sprangled Banner« och leds i bön.
På ett masonitbord svept i vinrött står ett hemsnickrat plakat med texten »Justice for JFK – TIME for the TRUTH«, omgärdat av blommor.
Det hålls korta anföranden om presidenten, lögnen och landet som fallit ner i avgrunden. När klockan slår 12:30 förenas de i en tyst minut.
En suv sveper förbi. Ett godståg gnisslar sig fram på viadukten. Sedan greppar Robert Groden mikrofonen och försöker överrösta novembervinden.
»53 år, kan ni fatta det? Att mörkläggningen har varat så länge?«
…
Texten är ett utdrag ur Allt är en konspiration – en resa genom underlandet.
© Kent Werne. För återpublicering krävs tillstånd av författaren
ALLT ÄR EN KONSPIRATION 